(Obs. Redigerad version)

Analys av filmen “Office space” från 1999, som är skriven av Mike Judge.

Office space handlar om Peter Gibbons (spelad av Ron Livingstone) som lever ett liv som han själv uttrycker det “Ever since I started working, every single day of my life has been worse than the day before it. So that means that every single day that you see me, that’s on the worst day of my life.” Han jobbar på det fiktiva mjukvaruföretaget Initech med att omprogrammera mjukvara för banker inför millennieskiftet (hans uppgift är att ändra så att bankerna kan använda sig av årtal med fyra bitar data istället för två, så att inte år 00 tolkas som 1900 utan som 2000.) Filmen utspelar sig kring Peters vardag och skildrar kontorsverksamhet på ett lätt satiriskt vis. Ingen skildring känns orimlig tagen ur sitt sammanhang (vem har inte blivit tokig på att skrivare strular, parkeringsplatsen är tagen, köerna till jobbet et cetera), men när alla störningarna sammanfaller får de kontorsjobbet på Initech att framstå lite som ett fängelsestraff (här skulle man kunna hävda att ett jobb är frivilligt, men hur frivilligt är det egentligen? Samt det som gör situationen så oumbärlig är hur den smyger sig på karaktärerna och de helt plötsligt inser att situationen är under all kritik).

Det finns en tydlig milstolpe i filmen och det är när Peter besöker Dr. Swanson, varvid han blir hypnotiserad med resultat att hans inställning till livet förändras till att inte bry sig om någonting han tycker är tråkigt eller inte tycker om. Här tar filmen fart och visar på kontrasten mellan nöjda, positiva människor och de som fastnat i en negativ spiral av vanor, arbetsuppgifter och negativt tänkande. Det är först här som det verkligen blir tydligt när den nye Peter skildras tillsammans med sina kollegor. Det är som om de bakom filmen vill ge alla därute en spark i baken, få igång hjärnkontoret och se över sin livssituation.

Den management som skildras i filmen utgår ifrån företagsstrukturen på Initech, samt de på den närliggande restaurangen, ”Chachees”. På Initech baseras den på övervakning, kontroll och standardisering av uppgifter. Detta enligt den så kallade teori X, som säger att människor är lata och kommer undvika jobb när det går. I filmen skildras detta genom den ständiga rapporteringen och överflödet av chefer. Ledningen strävar också efter att standardisera arbetet för kontorsanställda såpass mycket att de ska vara lätta att byta ut mot yngre och/eller billigare anställda. Medan på ”Chachees” får vi följa hur chefen istället för att säga rakt ut hur han vill att saker skall fungera, så ”uppmuntrar” han de anställda genom att försöka förankra skuldkänslor hos dem via jämförelser med andra i personalen som så han kallar det: ”gör det lilla extra” (38 minin i filmen). Den här chefen försöker anspela på patos, med en liten skvätt sarkasm, när han handskas med de anställda. Men utan etos och logos känns det kraftlöst och löjligt, vilket även Joanna (Jennifer Aniston) uttrycker på ett känslomässigt vis (med långfingret), när hon till slut får nog av att höra att hon borde följa en annan arbetares goda föredöme (som råkar vara chefens gullegris).

Det är ingen diskussion mellan linjechefer och anställda på Initech, som anställd kan man inte påverka arbetsplatsen eller arbetsuppgifterna. Denna avsaknad av dialog leder till att man, som Peter uttrycker det i sitt utvärderingssamtal med Bob och Bob (36 min), inte blir motiverad att arbeta. Den enda motiveringen man har är att någon av de 8 (!) linjecheferna ska komma förbi och älta ens eventuella misstag, sedan lägger han också till – risken att förlora sitt jobb. Men dessa, som Peter säger: ”But that will only make someone work just hard enough not to get fired” Problemet här är att Peter finner ingen uppskattning i det han gör, finns inget som motiver, samt han har ingen möjlighet att påverka sin situation själv. Det finns inga utav Fredrik Herzbergs motivatorer närvarande (motiverande jobb, ansvar, erkännande, möjlighet att påverka et cetera), dock är problemet avsaknaden utav vissa hygienfaktorer. När det går upp för dem att deras anställning står på spel så blir det droppen som får glaset att rinna över (redan dåliga arbetsvillkor, spända relationer mellan kollegor, irritation mot chefsstrukturen, omoralisk och oetisk policy från företaget samt miserabelt privatliv) och vidare leder till regelrätt olagliga sanktioner mot arbetsplatsen.

Även om ingen handling eller skildring som görs utav företag eller chefer i ”Office space” känns orimlig i sig, så blir resultatet en väldigt negativ bild när alla dessa mörka sidor skildras i ett och samma scenario. Det visar väldigt tydligt på vikten av personalvård, inte bara för att skydda sig mot extrema scenarior, men även i större utsträckning att höja effektiviteten hos medarbetarna. Att höja kontrollen är sällan svaret, framförallt inte när man har att göra med utbildade människor. Detta backas bland annat upp av rådande ledarskapsteorier, vidare så säger logiken att om flera chefers triviala uppgifter överlappar, så finns det en brist i strukturen som bör åtgördas för att minimera onödigt arbete. Sammanfattningsvis så identifierar och redogör ”Office space” för många i praktiken svåra chefs- och managementsituationer på ett lättförståeligt, dock svartvitt vis.

Maximilian Lindhé

Obs. Redigerad version

Jag tänkte först attackera den här uppgiften ur ett rationellt perspektiv, vilket för mig skulle innebära den kortaste och mest tidskonsumerande boken som jag kunde finna, då jag av diverse anledningar har ont om tid den här terminen. När jag stegade in på akademibokhandeln och hade radat upp sju böcker framför mig så fick författaren Tim Harford mig att ändra synpunkt och jag klev ut med hans ”The undercover economist” (TUE) under armen. Vilket gick emot min inställning då den dels var den längsta av alternativen (276 sidor), skriven på engelska och en av de dyrare (jag är student ska vi komma ihåg). Det som fångade mig var hans inspirerande sätt att skriva, som om han förde en interaktiv dialog med läsaren och när han på första sidan skriver; ”If you’re like me you haven’t bought this book, instead you’ve carried into the bookshop café…” och senare på sida två, ”you have bought this book by now haven’t you?” så får han mig att skratta till, jag kände då att detta kunde bli en trevlig underhållande läsning och inte bara något som jag var ”tvungen” att göra. Till saken hör också att jag dök in i ett kapitel och blev fängslad av ett ämne som jag aldrig tidigare reflekterat över; auktioner, så jag kände att det vara bara att hosta upp med pengarna och sätta igång nu när mina förväntningar var upphausade.

Boken vänder sig till en bred publik, dock kanske ej de som har läst ekonomi (det är ingen ledande forskning som presenteras utan snarare diskussioner kring vardagliga problem), utan snarare som titeln insinuerar: alla andra.

TUE tar upp många olika ekonomiska aspekter varvid de stora områdena handlar om observerat beteende, välstånd, varför vissa nationer är rika och vissa fattiga, globalisering, utbud och efterfrågan och en mängd andra faktorer som påverkar vårt vardagliga liv. Boken inleder med ett kapitel om kaffekedjor, där kontentan är att det man i slutändan betalar för är hyran för säljarens lokal och inte skillnad i kvalitet av råvaror. Här menar författaren att all typ av påslag för organiska råvaror eller specialvarianter är bara ett sätt för företagen att utnyttja konsumentens vilja att betala för något utöver basutbudet, att köpa en livsstil eller en lyxprodukt. Detta argument byggs senare ut med hur människor luras till att köpa de dyrare produkterna, även om de inte alltid ger ett mervärde, i ett exempel med supermarkets. Där Tim Harford hävdar att det är medvetet valt av företagen att deras egna billiga alternativ har så tråkig design beror på att de som är beredda på att betala mer ska dras till de andra varorna med bättre marginal. För det är inte speciellt dyrt att ta in en designer och designa en attraktiv förpackning och logotyp för dessa företag. Monopolprissättning tas även upp här och förklaras grundligt om än något långrandigt med stöd från David Ricardos teori om prissättning utav land.

Vissa delar av boken är väldigt gripande och förklarar och belyser ekonomiska företeelser på ett mycket nyktert, men samtidigt intressant och övertygande. En del av det som TUE berör skulle jag välja att ta med en nypa salt även möjligen hoppa över att läsa helt om jag blev tillfrågad att rekommendera någon, då dessa delar inte belyser hela sanningen, tar upp problem som kan tänkas intressera; om olja (se nedan), spel teori skulle jag skumma för det är ganska invecklade begrepp och kapitlet om börsen är sådär i min mening. Däremot så belyses globalisering, fattigdom och korruption på ett mycket intressant sätt med exempel från Kina och Kamerun.

Tim Harford skriver underhållande och fängslande, jag får känslan att jag ibland blir medryckt av hans entusiasm på samma sätt som en bra lagtränare peppar sitt idrottslag inför match, medan han samtidigt ofta ställer sig frågande och kritiserande till sina egna förslag. Argumenten är tydliga och framstår som genuina och inte konstruerade, dock kändes det stundtals som att tempot sänktes och det blev en del upprepningar. En del sanningar och resultat reagerade jag dock på, då de i min mening känns som att författaren vill att de ska framstå som objektiva observationer, medan jag anser de vara ganska subjektiva, ofta vinklade och ibland till och med halvsanningar. Jag tycker att det är viktigt att man, om man hävdar att något är på ett speciellt sätt och styrker detta med olika resonemang också är tydlig när det är teorier och egna slutsatser man presenterar, är tydlig att de inte är grundade på empirisk data eller vedertagen grund. Ur min synvinkel glömmer Tim Harford ofta att tydliggöra (eller väljer att inte göra) detta och får till följd att den mindre insatte kan bli missledd. Ett exempel är t. ex. när TUE tar upp prissättningen på råoljan och hur den har pendlat historiskt. Här utelämnas många viktiga aspekter och även direkta antagande görs som i min mening inte är helt korrekta, utan att här klargöra från vilka källor dessa resonemang kommer, vilket leder mig att tro att de är Tim Harfords egna, och isådanafall måste det klargöras. Tim Harford hävdar t. ex. att prissättning enligt hans framlagda argument är en smal sak, men bland ekonomer anses detta vara ganska så komplicerat även med hjälp av de teorier och den forskning som finns. Eller att vintern dödar fler pensionärer än sommaren och glömmer då att nämna att denna statistik inkluderar de sjukdomar som är cykliskt återkommande för vintern, som influensa, förfrysningar i kombination med alkohol, och trafikolyckor i kombination med halka och dåligt väder. Detta nämns inte alls i slutsatsen som visar att höja temperaturen i bostäderna skulle minska dödsfallen. Förenklingarna är många och ofta missar TUE att påvisa detta, ytterligare ett exempel är kapitel fem som pratar om informationsasymmetri, där det faktiskt är få studier som visar att detta skulle vara det enda problemet.

På det hela är det en trevlig läsupplevelse och jag rekommenderar den gärna, med parentes för nämnda rubriker samt att den skall läsas med insikten; att bara för att det står i en bok så behöver det inte vara sant, eller hela sanningen och i detta fall så är det extra viktigt då Tim Harford med sitt kvicka och inspirerande språk lätt får en att okritiserat svälja hans inte alltid uppbackade slutsatser.

Jag känner att bloggens bild behöver visst förtydligande. Anledningen till att vi klippte ihop den, är för att på ett skämtsamt sätt visa vår syn på management-undervisningen som vi diskuterade i början av kursen. Vi, eller i varje fall jag, skapade mig redan när jag läste ”How business schools lost their way” en bild av att management inte är något man kan lära ut. Det finns däremot naturligtvis delar av ämnet, exempelvis historia och viss teori, som är möjliga att förklara och sammanställa. När det dock kommer till att på djupet försöka förstå och samla det oändliga antalet ”trådar” som begreppet innebär, skapas enligt min åsikt bara förvirring.

Management är något som funnits i alla tider och det kommer även att finnas så länge människan lever. I alla situationer där det handlar om att styra en grupp människor mot ett gemensamt mål, kommer det alltid att finnas någon form av management inblandat. Vi vill förutom de teorier vi gått igenom under kursen se management som ett naturligt verktyg, som människan använt sig av under hela världshistorien. Det kan exempelvis användas för att planera, styra, kontrollera och hantera olika förlopp.

I vår film uppmärksammar vi de mörka sidorna av management; hur ett fåtal individer under historiens gång styrt människor mot sina egna mål, ofta med moraliskt tveksamma eller förkastliga syften. Makt och girighet – nyckelord i vår analys- är återkommande ord i historiska konflikter och kommer förmodligen alltid ha finnas i anknytning till krig.

Generellt sett när man talar om management handlar det om något som kan användas i en egoistisk zon (varken är god eller ond), utan till för att gynna exempelvis en person eller ett företag. Det är när det egoistiska handlandet blir för starkt och i stor utsträckning börjar missgynna andra, som vår analys tar vid.

I filmen behandlar vi i kronologisk ordning mer eller mindre viktiga historiska händelser ur ett brett managementperspektiv. Konflikter genom tiderna är ett otroligt brett område, vilket medförde att det var otroligt viktigt för oss att göra en tydlig avgränsning. Vi valde att fokusera på relativt modern historia fram till idag, eftersom det blir otydligt och svåröverskådligt om man går längre tillbaka i tiden.

Filmen börjar under 1900-talets tidigare hälft med depressionen och första världskriget. Detta för att ta upp behovet av internationellt management, något som vi p.g.a. bristen på internationellt samarbete tydligt pekar på. Därefter behandlas andra världskriget, där vi identifierar ett behov av globalt management.

Vid analys av globala konflikter, känns det naturligt att även behandla de organisationer som skapats för undvika strider. När vi på historiens tidslinje når kalla kriget redogörs för kontrollerande opartiska organ såsom FN. Det finns i världen ett behov av dessa organisationers förmåga att hantera konflikter, eftersom krigsfältet förändrats och de teknologiska framstegen lett till att ett omfattande krig potentiellt skulle förstöra hela världen.

Efter de historiska avstampen kommer vi slutligen in på hur management ser ut idag och kan på så sätt på ett naturligt sätt väva samman allt. Den effekt vi vill uppnå med filmen är att ge tittaren en tankeställare om vad det är i samhället som styr oss. Vi vill att tittaren ska reflektera kring om han/hon styrs av enskilda individer, företag, nationer etcetera. Vem är det egentligen som kontrollerar oss, från oss själva?

Eftersom vår vinkel är ett väldigt övergripande fokus på en relativt lång tidsperiod av vår historia (cirka hundra år), så har vi valt att inte alls gå på djupet i någon händelse. Tanken har istället varit att göra ett antal stopp, diskutera dem relativt kortfattat och koppla det hela till det övergripande fokus vi vill få fram. Med detta övergripande fokus vill vi få tittaren att börja se management insatt i ett större sammanhang: på global nivå och inte bara personlig eller företagsnivå.

För att gå in på den tekniska aspekten av filmen så har vi valt att försöka skapa starka intryck och associationer med hjälp av olika filmklipp använda som metaforer i kombination med musik. Fastän vi använder oss av en berättarröst, så ligger alltså en stor del av poängen med filmen i kombinationen av det visuella och det auditiva. Tanken bakom det är att ge filmen ett intressantare intryck som även skapar mer djup och tvingar tittaren att göra fler egna reflektioner samtidigt som budskapet ändå förmedlas.

Vi valde att hämta alla de filmklipp vi använder oss av från en mängd olika källor och har alltså inte varit ute och filmat något med videokamera själva. Detta på grund av att vi ville ha så hög upplösningskvalité på klippen som möjligt, men även för att vi ju valt en historiskt inriktad approach där större delen av materialet vi behövde faktiskt är just klipp från det förgångna.

Med allt detta sagt så hoppas vi att vår film kan få er att tänka bortom standardramarna för vad som brukar kallas management och att vår film roar er.

Mycket nöje!

Boken jag har valt att läsa heter ”The one minute manager”, av Blanchard och Johnson. Det är inget skönlitterärt verk då språket är enkelt och ”rakt på sak”. Den mycket effektiva berättartekniken fängslar läsaren från början till slut. Tanken med boken är att föreslå en samling lättförståeliga tips, erhållna från respekterade managers erfarenheter.

Denna fiktiva berättelse handlar om en ung man som söker svar på frågor inom management och vänder sig därför till en handfull personer på ett företag vars namn inte framgår. Den unge mannen inleder sitt äventyr med att tala med managern. Huvudpersonen är nyfiken på nyckeln till företagets framgång och mer bestämt konsten i företagsledarens management. Efter några få, men tydliga svar från managern som beskriver sig själv som en ”one minute manager” hänvisas han till dennes kollegor för ytterligare kompletterande svar.  Till en början förvånas den unge mannen över de synnerligen okonventionella svar han erhåller.  I takt med att hemligheten bakom detta management tydliggörs, faller pusselbitarna på plats och den unge mannen blir allt mer fascinerad över detta nyfunna koncept. Enligt människorna han intervjuar bygger konceptet på tre grundstenar: ”one minute goals”, ”one minute praisings” och ”one minute reprimands”. Efter att, i nämnd ordning, ha fått begreppen förklarade för sig förstår han konceptet. Han anammar därefter det och blir dessutom erbjuden att utöva det genom att börja jobba för företaget.

Berättelsen i sig är långt ifrån en dramatisk läsupplevelse – det är dock inte syftet. Syftet är att på tydligast sätt förmedla grundläggande budskap i hur ett företag ska styras och hur varje inblandad individ bör tänka och agera, för att uppnå bästa resultat på effektivast sätt. Upplägget är både smart och effektivt. Författarna inleder med att ta upp ”one minute manager”-begreppet och lägger fokus på att målet med bra management är att uppnå effektivitet i form av kvalitet och kvantitet. Förövrigt framgår behovet av ett tätt samarbete mellan en manager och sina anställda väldigt tydligt. När resonemanget sedan förklaras i tre delar, belyses det ständigt genom slående exempel ur vardagen och icke businessrelaterade situationer. Varje grundsten förklaras utförligt och sammanfattas i slutet av varje del.

Den första grundstenen i denna managementform är att sätta upp adekvata mål, både som manager och som anställd. Målen ska vara lätta att förstå och ska även kunna delas in i delmål för att eventuellt underlätta. Tanken är att detta ska vara ett verktyg för att organisera arbetet och sedan följa upp. Tydlig kommunikation är härmed av stor betydelse. Genom att undvika missförstånd, mellan t.ex. manager och anställd, blir det lättare att snabbt avancera i arbetet och på så sätt effektivisera det.

De två andra grundstenarna i resonemanget syftar på ”feedback”. En väldigt intressant punkt författarna väljer att belysa är att många människor inte inser vikten av ”rätt feedback”, vilket bidrar till minskad effektivitet i det längre perspektivet. Ena punkten handlar om att, som manager, kunna ge positiv feedback till anställda så fort de gör bra ifrån sig. Andra punkten handlar istället om att kunna ge negativ feedback i det motsatta fallet. Detta gäller såväl mindre som större uppgifter. Det är därför viktigt att vara uppmärksam som manager. När en manager är ärlig och korfattad i sin kritik, uppfattas han som konsekvent, vilket medför att anställda har lättare att ta till sig kritiken. Detta bidrar till att missförstånd, som tenderar att skapa en obehaglig och därmed improduktiv stämning, kan undvikas.

Idén med denna bok är helt klart intressant då den förslår tillämpbara verktyg, inte minst i affärssammanhang. Bristen ligger dock i den alltför grova förenklingen av verkliga faktorer. Ur ett svart-vitt perspektiv, utgår författarna mer eller mindre ifrån att människor beter sig likadant och reagerar på samma sätt. De undantag som uppkommer i alla verkliga system försummas mer eller mindre. Det vore mer passande om boken endast var ämnad att inspirera vinstdrivna företag. Den är dock skriven som ett ”recept” för alla typer av managementsituationer.

Författarna anser bland annat att det inte finns dåliga medarbetare i en verksamhet, utan endast potentiellt duktiga medarbetare. Detta är en alltför optimistisk syn på människor och tyvärr, inte tillräckligt realistisk. I de flesta typer av verksamheter kan det finnas anställda som inte är kompetenta och som inte heller utvecklas till att bli bättre, till skillnad från det som tas upp i boken. Detta betyder självklart inte att de är dåliga i allmänhet, men snarare att de har svårt att klara av de arbetsuppgifter som ges. De kan förövrigt vara väldigt begåvade inom ett annat område.

En annan brist i resonemanget som präglar berättelsen är den totala avsaknaden av koherens i den verksamhet som beskrivs(trots att den beskrivs på ett mycket ytligt sätt). Boken målar upp en utopi där alla är glada och jobbar minimalt tack vare denna ”one minute management”-filosofi. Om folk jobbar så pass effektivt att de har tid över, pekar det på att de inte utnyttjar sin fulla potential och därmed att företaget inte vinstmaximerar.  Det vore istället intressant att se hur en ”one minute manager” skulle lösa problem i sämre fungerande verksamheter – det är ju trots allt dem verkligheten består av. 

Jag har läst ”Riv pyramiderna!” (1986), en självbiografisk management-bok, skriven av Jan Carlzon. Boken är förvisso relativt gammal, men det ledarskap och den organisationsstruktur som diskuteras i boken upplevs som modern och inspirerande även idag. Carlzon presenterar i denna bok sin syn på den effektiva platta organisationsstrukturen och hur den nya ledaren styr genom att informera och delegera snarare än att instruera. ”Riv pyramiderna!” fick stor uppmärksamhet på 80- och 90-talet och den kom att bli populär både i Sverige och utomlands.

Carlzon tillträdde som VD på Vingresor 1974, 32 år gammal, och ställdes för första gången inför den svåra uppgiften att styra ett helt företag. 1978 började han som VD på Linjeflyg och två år senare tillträdde han som VD på SAS för att slutligen 1981 ta över rollen som koncernchef. I ”Riv pyramiderna!” beskrivs kortfattat hans arbete och lärdomar under hans tidsperiod på de olika bolagen. Ett tydligt fokus ligger dock på de förändringar han genomförde i SAS:s verksamhet, vilka ledde till en fullständig vändning från företagets tidigare negativa utveckling.

Jag tycker personligen att boken var mycket intressant och den gav en tankeställare vilka konsekvenser en ineffektiv organisationsstruktur kan medföra. Idag har Carlzons syn på organisationsstrukturen och ledaren fått allt större utrymme, åtminstone upplever jag att tanken om det delegerade ansvaret är relativt förankrat i Sverige. Naturligtvis finns det inget felaktigt eller korrekt sätt att organisera ett företag på och att valet av organisationsstruktur beror till stor del på de rådande förutsättningarna (verksamhet, antal anställda osv.).

Det jag framförallt fastnade för i ”Riv pyramiderna!” är det delegerade ansvaret; vikten av att få ALLA anställda inom företaget att känna sig delaktiga och betydelsefulla för bolagets framgång. Inom en serviceverksamhet som SAS är detta otroligt viktigt, eftersom många av kundens problem måste lösas snabbt och att det således inte finns tid att skicka problemet vidare uppåt i organisationen.

Det delegerade ansvaret ger större utrymme för de anställda att lösa problemet på plats, men det ställer också högre krav på ledningen att motivera personalen och tydligt klargöra företagets mål och vision. Resultatet av en lyckad ansvarsfördelning och plattare organisationsstruktur är nöjdare kunder, effektiv kundhantering och bättre arbetsmoral. De negativa aspekterna är dock, något som Carlzon i och för sig nämner i boken, att tidigare chefer på lägre nivå spelat ut sin roll om de inte anpassar sig till ett mer strategiskt och informativt ledarskap.

Trots att boken fokuserar främst på organisationsstrukturen innehåller den många andra lärdomar ur Carlzons karriär. Dessa utgörs till exempel av vikten att vara tydlig i sin marknadsföring och i kommunikationen mellan ledning och de ute i verksamheten. Betydelsen av att belöna vid goda prestationer och värdet av att mäta prestationer är ytterligare punkter som behandlas. Det här är relativt självklara påståenden, men när de i boken förklaras i större sammanhang får de en djupare betydelse. Något som jag dock tycker saknas i boken är ett utförligare stycke om författarens egna förebilder, hans egna drivkrafter och kanske framförallt varifrån han hämtat sina idéer.

Carlzon diskuterar även rollen som den traditionella respektive den nya tidens ledare (1986), där den traditionella ledaren styr med instruktioner och begränsningar medan den nya tidens ledare överlåter befogenheter och ansvar till de som arbetar ute i verksamheten. Jag instämmer absolut i att den nya ledarstilen är mer stimulerande och även (i de flesta situationer) mer effektiv, MEN den bygger på en mycket positiv människosyn. 

För att ”den nya tidens ledare”/”platt organisationsstruktur” ska fungera i praktiken krävs att ALLA i företaget är ”exemplariska anställda”, som sätter företagets bästa i fokus och är drivna av att få större ansvar. SAS är ett typexempel på ett företag som var redo för att delegera ansvaret ut i verksamheten. De anställda var engagerade och hade sett problemen som rådde ute i verksamheten, men de hämmades av hierarkin. Min poäng är att fallet SAS är en solskenshistoria och att liknande förändringar på ett annat företag kunde varit förödande.

Jag fick i uppgift att syna boken med kritiska ögon, men ska jag vara ärlig har haft jag svårt att hitta punkter där min och författarens syn går isär (vilket kanske märkts). Enligt min mening är det relativt självklara budskap som förs fram i boken, men det betyder inte att den saknar värde. Det är snarare tvärtom, bokens tillsynes enkla budskap beror till stor del på sättet författaren förklarar de relativt avancerade bakomliggande faktorerna. ”Riv pyramiderna!” är även ett tidigt försök att, utifrån egen erfarenhet, förklara vad jag skulle vilja kalla modern organisationsstruktur. Avslutningsvis vill jag, med ett av bokens citat, sammanfatta vad jag tar med mig. Det här citatet symboliserar enligt mig en aspekt av management, som borde appliceras i betydligt större utsträckning än vad det gör idag:

Det finns ingenting bättre än det enkla och självklara – bara man gör det!

Valt tema: Management, makt och pengar (”working title”)

Vi önskar visa på hur management använts som ett verktyg för att styra människor, organisationer, länder och regimer i historien (1900-tal). Framförallt genom utövandet av kontroll och hantering över makt och resurser (finansiella medel). Vi vill belysa management som något som genomsyrar vår historia samt något som alltid är och har varit närvarande inom konflikter. Syftet är att vi hoppas kunna förmedla ett budskap där management är någonting mer än bara ett ekonomiskt begrepp.

Upplägg:

Filmen tar fart från Depressionen 1929 samt världskrigen och ska ta upp viktiga historiska konflikter ända upp till dagens datum, med konflikter såsom terrrorism och övervakning.

I denna uppgift har jag valt att analysera filmen ”Scarface” (1983) från ett ”management-perspektiv”. Filmen är ett av regissören Brian de Palmas största verk. I huvudrollen spelar Al Pacino, en kubansk flykting vid namnet ”Tony Montana”, vars äventyr vi följer från naiv diskplockare till paranoid knarkkung i ”the land of opportunities”. Filmen anses av många vara en direkt kritik mot det korruptions- och brottspräglade USA kring sjuttiotalets decennieskifte.

Med tanke på de tvetydligheter som råder kring ämnet ”management” är det viktigt att inleda med en definition att utgå ifrån. Med risk för att framstå något subjektiv, skulle ”management” (rättare sagt framgångsrikt ”management”) kunna påstås vara en samling metoder och tankesätt utvecklade i mån om att, på optimalt vis, utnyttja de materiella och immateriella resurser som tillhandahålls av en individ eller av en organisation. Detta är bland annat intressant ur ett företagsperspektiv.  

Det intressanta med denna film är att den illustrerar såväl framgångsrikt management som misslyckat management. Det framstår tydligt vad som krävs för att klättra uppåt i en hierarki och hantera det ansvar och de motgångar som medföljer. Efter reflektion, förflyttas fokus dock från vikten av framgångsrikt management för att nå toppen till dess vikt för att stanna på toppen.           

När Tony Montana anländer till Florida, med endast stolthet och hopp om att uppleva ”the american dream”, upptäcker han snabbt att de hederliga jobben inte leder till ”snabba pengar”. Med hjälp av några kontakter tar han sig snabbt in i knarkvärlden och börjar vinna människors förtroende, genom att fullborda de uppdrag han anförtros. Med pondus och karisma till hands lyckas han inte bara vinna medarbetarnas förtroende, utan även deras respekt. Montana utvecklas tidigt i filmen till en ledargestalt och visar sig vara ansvarsfull. Trots den farliga och hotfulla miljön han verkar i utstrålar huvudperson en total avsaknad av rädsla, vilket visar sig vara en av anledningarna till hans framgång. Genom att konstant våga anta nya utmaningar och tänja på gränserna lyckas han till viss del styra systemet istället för att själv styras av det. Med detta menas att han vägrar se begränsningar i affärsmöjligheterna och bidrar istället till att förändra knarkscenens affärslanskap. Med girighet och ambition når han till slut toppen som en av de främsta knarkungarna i landet. Hur lyckades Tony Montana att, från ingenting, ta sig så långt?

Först och främst, har huvudperson tydliga mål och ambitioner vilket innebär att endast effektivt arbete återstår. Genom sin självsäkerhet – som ibland övergår till arrogans – skiljer han sig ständigt från sina medarbetare och intar platsen som naturlig ledare. Nyckeln till hans framgång ligger i det ständiga, kontrollerade risktagande och i att han sprider rädsla bland sina medarbetare och konkurrenter.

När Al Pacinos karaktär sedan försöker hålla sin position som knarkkung går det mesta fel. Det finns ett ordspråk som säger att problemen kommer med pengarna – detta stämmer in väldigt bra på situationen. I denna typ av affärsmiljö är diskretion A och O. Ju mer pengar man tjänar desto mer uppmärksamma blir inblandade aktörer, inte minst lagens väktare. Dessutom vill fler och fler konkurerande ”gangsters” åt hans makt och resurser. Detta leder till att en total förändring av Tony Montana som person. Han drabbas av svår paranoia och hanterar det med alkohol och knark, vilket leder till en ond cirkel. Till slut leder storhetsvansinnet honom till att lura en mer etablerad och rutinerad knarkkung, vilket slutligen blir hans död.

I efterhand framstår Montanas fall som uppenbart. Hade han inte begått misstaget att lura sin konkurrent hade han antagligen begått ett annat. Problemet ligger i att han inte tar hänsyn till de faktorer som bidrar till att kunna behålla makten. Han inser tidigt vad som krävs för att erhålla en ledarposition, men förbiser de relevanta besluten och den inställning som krävs för att behålla positionen. Det är mycket lättare att bli chef än att vara en bra chef.

För att sammanfatta och koppla det hela till ”management” kan det jämföras med expansionen av en verksamhet som självklart kräver ett medvetet risktagande, tillsammans med målmedvetenhet och självsäkerhet. När dessa mål är uppnådda krävs dock en annan typ av management. Det är då viktigt att sätta upp realistiska delmål och försöka att undvika allt för drastiska beslut, för att på så sätta skapa en balanserad och stabil verksamhet. Det är viktigt att notera att, i takt med en verksamhets expansion och etablissemang finns det dessvärre mer och mer att förlora.

Ur ett objektivt perspektiv består knarkscenen av verksamheter och organisationer precis som de lagliga företagen. Det är därför man ibland talar om organiserad brottslighet. Gränsen mellan en officiellt laglig och olaglig organisation kan förövrigt vara hårfin. Det räcker med att titta på de företagen som sponsrar barnarbete i omänskliga förhållanden, som på papper trots allt är lagliga. Det kan därför vara lättare att tala om officiella och inofficiella verksamheter.

Huvudpersonens utveckling visar på att filmen har en relativt positiv syn på människan. Filmens syn på ”management” är däremot inte lika positiv. Under större delen av filmen ser vi hur skamlöst och skoningslöst ”management” leder till politisk och ekonomisk framgång, dvs. makt i sin vanligaste bemärkelse. Så länge individen agerar utifrån hjärnan och inte utifrån hjärtat, så möjliggörs framgång. Den faktiska anledning till Tony Montanas fall är att han i slutet agerar mänskligt, genom att vägra avsluta ett uppdrag som innebär avrättningen av en barnfamilj. Plötsligt vänder sig alla emot honom och han finner inte längre någon utväg. Filmen målar upp bilden av en kallhjärtad värld där endast brott och korruption leder till framgång (och inte nödvändigtvis lycka). 

Rich Dad Poor Dad är en bok skriven av Robert Kiyosaki som kort och gott handlar om hur man blir rik. Kiyosaki inleder boken med att förklara hur han själv präglats av två olika fadersfigurer: hans riktiga pappa (fattiga pappan) samt hans bästa väns pappa (den rika pappan). Kiyosakis biologiske far är en högutbildad man med en doktorsexamen och bra betyg ifrån olika amerikanska universitet medan Kiyosakis väns pappa hoppade av skolan redan innan universitetsstudier för att starta eget. I det här skedet av boken är ingen av papporna rika eller fattiga men det som skiljer dem åt är grundtänket, den ena vill bara leva ett normalt och bra liv medan den andra redan verkar se sig själv som rik (fast temporärt utan pengar). Det Kiyosaki verkar vilja förmedla här är att det krävs en vilja att lyckas för att faktiskt kunna göra det. Han menar att om man inte tänker att man kommer bli rik så kommer man heller aldrig att bli det. Han väljer således att följa sin rika pappas filosofi och den rika pappan blir sedermera någon form av mentor åt Kyosaki.

Kiyosaki fortsätter sedan med att berätta om de sex lektioner som han anser vara viktigast att lära sig för att lyckas bli rik. Detta gör han med exempel tagna från bitar av sin uppväxt. Resultatet blir att man samtidigt som man lär sig om hur man tjänar pengar får ett par inblickar i olika faser av Kiyosakis liv. Lektionerna han får lära sig går i korthet ut på följande:

1: Låt pengarna sköta jobbet.
Kiyosaki förklarar i det här kapitlet att man måste skaffa sig tillgångar (aktier, obligationer, fonder och inkomstgenererande fastigheter är ett par exempel) för att lyckas bli rik. Det är pengarna som ska arbeta för en själv och inte tvärtom.

2: Bli ”ekonomiskt läskunnig”
Det här kapitlet går ut på att lära sig skilja på inkomster och utgifter respektive tillgångar och skulder. Det handlar om grundläggande ekonomi helt enkelt, man ska se saker för vad de är. En ny bil på avbetalning är inte en investering, det är en skuld! Kiyosaki tycker att skolan är alldeles för dålig på att lära ut ekonomiska kunskaper, resultatet av det är att unga människor lär sig arbeta för pengar men inte har en aning om hur de ska få pengar att arbeta för dem.

3: Tänk på dina egna affärer
Kiyosaki förklarar här vikten av att tänka på sig själv, många arbetar för olika arbetsgivare hela livet men aldrig för sig själva. Ackumulera tillgångar och få igång en egen verksamhet, Kiyosaki tycker att en av grundorsakerna till att folk inte har pengar är att de jobbat för en arbetsgivare hela livet, inte för sig själva.

4: Skatter och bolag
Här handlar det om att utnyttja skattelagstiftning så optimalt som möjligt och att skydda sina tillgångar genom att starta ett personligt bolag. Detta är något som jag själv har oerhört dålig koll på, lagstiftningen skiljer sig dock med säkerhet i Sverige mot hur det fungerar i USA så jag tar inte upp mer om detta.

5: Uppfinn pengar
Kapitlet handlar om att med hjälp av kreativt tänkande skapa sig investeringsmöjligheter på ställen där andra inte hittar dem. Kiyosaki ger här olika exempel på hur man kan tjäna pengar inom fastighetshandel utan att behöva ta några banklån genom att köpa upp intecknad egendom. Själva fastighetshandeln går jag inte heller in närmare på då lagstiftningen där även den skiljer sig mot i Sverige.

6: Arbeta för att lära dig
Lektionen går ut på att man ska dra lärdom av alla sina erfarenheter och lära sig av sina misstag. Många investeringar misslyckas, lär av dina och andras misstag.

Jag tyckte jag att Rich Dad Poor Dad var en helt okej bok, den gav mig ingen exakt punktlista på hur man går tillväga för att bli rik och mycket av det Kiyosaki förklarar kan ses som självklart. Boken erbjuder i alla fall en möjlighet till reflektion kring läsarens syn på pengar. Även om jag personligen känner att jag saknar den här ”tjäna pengar är det enda viktiga i livet”-mentaliteten som Kiyosaki verkar inneha så fick den mig i alla fall att tänka till lite. Är man helt ekonomiskt oinsatt bör även Kiyosakis lektioner kunna få igång någon form av ekonomiskt grundtänk eller fungera som inspiration för folk med ambitioner att lyckas så som Kiyosaki själv gjort.

Jag tror ändå att det är många som läser boken utan att få ut så mycket av det. Kiyosaki ger inte bort nycklarna till Lamborghinin, de praktiska bitarna om hur man faktiskt går till väga för att göra allt det han talar om i boken tas inte alls upp särskilt mycket. Man får snarare se Lamborghinin på en bilmässa, det är en bättre metafor. Återigen är nog det Kiyosaki vill med boken att försöka göra läsaren mer ekonomiskt medveten och fungera som ett inspirerande exempel, i alla fall om man bortser från det som tveklöst är det primära målet med boken: Att tjäna pengar!

/Mattias

Jag (Niklas) och Zackarias har läst ”The nice guy”, ett case som behandlar den ödmjuke, förstående och ”hyggliga” ledaren. Paul har arbetat över 10 år på sitt företag och är ute efter rollen som CEO, men hans chef delar inte den uppfattningen. Han har samtidigt problem att styra sina underställda på företaget; det gäller framförallt Lisa, en kvinnlig kollega han arbetat tillsammans med under en längre tid som numera inte klarar av sina uppgifter p.g.a. vård av sin sjuka mor. Läsaren får följa Paul under den dag han ska diskutera sin fortsatta anställning med den nuvarande CEO:n.

Det första vi reagerade på när vi studerade fallet ”Paul” är hans otroligt stressiga vardag. Han har en förmåga att göra andras problem till sina egna och får på det sättet axla ett alldeles för stort ansvar, både i sitt privata och professionella liv. Man kan säga att hans personlighet hämmar hans roll som en stark effektiv ledare.

För att kunna råda ”Paul” i hur han ska agera för att bli CEO, utreder vi de huvudsakliga för- och nackdelarna i hans ledarstil. Fördelarna vi ser med Pauls ledarstil är att han genom sitt engagemang för sina medarbetares välmående blir mycket omtyckt, vilket resulterar i ett öppet och stimulerande arbetsklimat. För att skapa framgång krävs dock även en effektiv kommunikation, såväl nedåt som uppåt. Med effektiv kommunikation syftar vi på klarspråk och ett medvetet agerande i linje med företagets mål och vision. Enligt vår uppfattning saknar Paul förmågan att skapa balans mellan dessa två typer av kommunikation. Genom sitt omtänksamma beteende och sina tillsynes kortsiktiga lösningar förvärrar han ofta situationen istället för att förbättra den. Här vill vi knyta an till vad Maggie Craddock (VD för ”Workplace Relationships”) menar; att det snarare är grymt än snällt att låta felplacerade individer jobba vidare på positioner de inte hanterar.

För att återgå till hur Paul ska erhålla den befattning han eftersträvar, så anser vi att han måste ta tag i de befintliga problemen innan han söker större ansvar. I dagsläget axlar han inte det ansvaret som hans post innebär. Paul måste exempelvis överlämna Lisas ansvar till en ersättare, åtminstone temporärt, eller ta ett allvarligt samtal med henne. Vad gäller hans chef, bör han tydligt uttrycka sina mål och ambitioner inom företaget. Vi håller med Eric Schmidt (VD Google) i hans påstående att Paul har en tendens att inte våga konfrontera verkligheten. Han flyr från de svåra och i många fall avgörande besluten.  

Kortfattat behöver Paul alltså vara mer konsekvent och tydligare i sina beslut och i sin kommunikation. Han bör även agera mer utifrån företagets vision och mindre utifrån de anställdas trassliga privata liv.